Hemma efter en långt besök på Uppsala sjukhus, jag har legat där sen förra tisdagen tills igår. Det var inget att hurra för, dom har stuckit mig ett antal gånger i armar, händer och i fingrar. Sen så har jag fått 2 stora kortison sprutor på rumpan, dom ska utveckla Birgers lungor snabbare om han kommer förtidigt, risken ligger på 80-90% så risken är stor. Jag vill bara mitt barn det bästa och att han kommer till världen oskadd, längtar tills jag får träffa vårat <3 men gärna efter v 30. Peter är verkligen den bästa för mig! han har varit där för mig från start och hållit mig i handen. Sitter nu och gråter tror allt kommer nu, har hållit tårarna inne hela sjukresan men nu när man sitter hemma och tänker så är jag så glad och lyckligt att Peter finns! jag hade inte klarat det utan honom! Det är så stort allt som har hänt så man fattar inte för en nu när man har kommit hem! Det blev väldigt många känslor på en och samma gång i detta inlägg

Vi fick åka till prematur avd och kolla på barn som hade fötts förtidigt. Måste säga att vi blev mycket rörd av att se dom små liven. Dom var så liten men ändå starka och kämpade på för sina liv i sina kuvöser. Det var så man  började gråta när man var där inne! men det kommer nu istället! Jag orkar inte skriva mer om detta. 


Förvärkar


Mina <3